onsdag 27 oktober 2010

En som du inte känner

Två barn träffas. De känner inte varandra men vill.
De springer in i skogen, bort från skymningen och in i ett annat land. Ett ljusare och liksom rödare land "som det kan vara bakom ögonen ibland när man blundar". Flickan leder, den farligt-härliga leken. De hoppar ner i vattnet, kläderna blir blöta såklart men de simmar, simmar, fort, fort så inte det farliga ska komma. De kommer till stranden, solen torkar kläderna och barnen börjar prata lite.
Kanske är de kusiner, för det känns som de träffats förut, men det tror inte flickan. Hon vill inte berätta sitt namn och säger att hon heter "En som du inte känner". Pojken replikerar, vill inte heller tala om sitt namn " Äsch Ingenting" heter han. Barnen fortsätter att springa. Fötterna är som studsbollar och springet är så härligt. Så börjar det regna, det blir mörkare och ett hus tornar upp sig, grått, stort, lite dystert.

Flickan försvinner in i huset och pojken blir sittande utanför att vänta och vänta. En hund kommer och pojken berättar för hunden att "En Som Jag Inte Känner är borta. Vilken kort tid jag inte fick känna henne!"
Men så tar han mod till sig och går in i huset. För att leta.
Han kommer till en dörr som står öppen och därinne sitter hon i ett kök på en stol tillsammans med två STORA människor och en liten lillebror under bordet. Lite läskigt är det, de stora, som förmodligen är mamman och pappan sitter och äter pizza och ser inte direkt välkomnande ut. Inte alls. Han frågar om flickan får komma ut och leka. Det får hon inte. Säger mamman.
Så pojken går ut igen. Ensam. Långsamt.
Men... så kommer flickan springande med en liten bit pizza i näven. Och "lära-känna-varandra-leken" fortsätter. De pratar lite och skrattar lite och det är lite farligt men så härligt och de springer och springer och springer och "En Som Du Känner" får till och med ett namn. Till slut.

Thomas Tidholm har skrivit texten och Anna-Clara Tidholm har illustrerat. Texten är härligt mystisk, poetisk, rytmisk och nästan som en sång. Vi får lära känna två udda barn, en pojke från ingenstans och en flicka, ensam, lite vild, kanske nyinflyttad. Kanske har bägge dysfunktionella familjer. Man kan ana det. Men det är leken och springet som är det viktigaste. Och vänskapen.
Anna-Clara Tidholms bilder i akvarell är suggestiva, spännande i färg och perspektiv och alldeles underbara. Barnens hållning och uttryck förmedlas på pricken och jag älskar dem bägge. Jag får en melodislinga i huvudet "Vid en väg på en sten satt en liten flicka, bara fötter, bara ben, mager som en sticka".
Jag längtar, längtar att få läsa boken för något barn! Många gånger.

Inga kommentarer: